Imorgon mandag lamnar jag Moissac och familjen jag bott hos har for att bege mig osterut, till nasta gard. Det kanns alltid bade trakigt och spannande att fara, men lyckligtvis gar nyfikenheten som vanligt segrande ur striden.
De tva veckorna jag nu spenderat har i Moissac har i alla fall varit bade lugna och arbetsamma. Mandag, tisdag och onsdag ar det mycket jobb med att skorda de gronsaker som ska levereras till kunderna i Toulouse pa kvallen. Torsdag och fredag ar det underhall (typ ograsrensning) och storre projekt (tex. ta upp potatisen) som galler. Och sedan ar det helg for min del, aven David och Martine sallan eller aldrig tar sig nagra hela vilodagar.
I tisdagskvall hade jag och David exempelvis bara hunnit spendera nagon timma hemma nar han hojtade "jag ger mig av nu och kommer tillbaka sent" genom badrumsdorren coh lamnade mig staende i duschen som ett fragetecken. Da Martine, som varit och levererat gronsakerna samt hamtat barnen hos deras mormor, kom tillbaka vid niotiden skrattade hon road nar jag forsiktigt undrade vart hennes man tagit vagen. "Trodde du att det var alskarinnnan? Haha, det ar varre an sa. Det ar arbetet!". Det ar verkligen imponerande att se folk som ger sa mycket for att inte bara de sjalva men ocksa andra ska ha mat pa bordet. Jag kan lova att det ger en ett nytt satt att se pa det man stoppar i munnen!
Men sjalv har jag alltsa en del ledig tid, och forra helgen akte jag och halsade pa en tjej vid namn Marielle som bor pa den lilla orten Castelnaudary. Orten i fraga ar for ovrigt inte kand for nagot sarskilt utom "cassoulet" - en mycket rejal gryta innehallande bonor, korv och ank-kott som sags harstamma darifran. Jag finner det mycket humoristiskt hur varenda liten avkrok har har nagon obskyr kulinarisk stolthet. Moissac ar tillexempel enligt ett maktigt monument i stadskarnan "de gyllene druvornas stad".
Har for ovrigt skordat en del av just de dar gyllene druvorna har pa garden, fast eftersom att det ar till for att atas rakt upp och ned eller mojligen pressas till juice ar processen lite annorlunda. Goda ar de hur som helst, och de ger en ny energi att stoppa i sig en klase eller tva nar solen branner som varst. For trots att mornarna kan vara ganska svala (runt tio grader) sa ligger temperaturen ofta mellan 25 och 35 under eftermiddagen. Ar lyckligtvis inte knallrod utan borjar istallet utveckla en lattare bonnbranna. Fast David tycker i alla fall det ar ett bra skamt att vadra i luften runt omkring mig, anlagga ett retsamt tankfullt ansiktsuttryck och saga att det luktar grillad kyckling... Och tro det eller ej men det ar faktiskt valdigt trevligt att bli retad ibland. Det far en att kanna sig behagligt hemmastadd nar nagon driver med en sadar lite karleksfullt.
Sa, for att inte hinna bli alltfor sentimental gor jag sasom traditionen bjuder och avslutar med lite bilder :)
Moissac sett fran bron som leder over floden Tarn. Vi bor i en lagenhet pa andra sidan (den man inte ser pa bilden) och att promenera in till staden tar bara en kvart. Ratt behagligt for mig, men det faktum att vi bor sa pass centralt gor att man far borja varje dag med att aka bil i minst en kvart for att ta sig till jobbet. David och Martine ar ratt trotta pa detta och tanker i slutet av oktober andra pa saken. Da ska de gora sig av med lagenheten och kopa en husvagn i vilken sedan ska bo medans de reparerar ett fallfardigt hus som star pa deras mark, just intill garden. Dat ar tur att de ar starka for huset kraver verkligen mycket arbete - efter att ha statt overgivet i 35 ar skiner solen in genom stora hal i taket.
Den enorma grona maskinen som dras av den storsta traktorn ar till for att ta upp potatisen. Tanken var forst att Davids pappa Michel (i vit t-shirt) skulle kora det mindre traktorn jamsides sa att potatisen kunde ramla ratt ner i traladorna som stod pa slapet. Men eftersom att det aven foljde med en massa stora, harda jordklumpar fick vi overge den planen for att istallet lata allt falla till marken och sedan samla upp knolarna for hand. Och sedan gjorde dessutom de dar stora klumparna att maskineriet gick sonder och David fick hamta en annan apparat som var ungefar en tiondel sa stor men faktiskt funkade ungefar lika bra.
Océanne, familjens aldsta barn, roar sig med att leta konstiga potatisar. Har for ovrigt sallan sett maken till vacker unge!
Lunchforberedelser! Narmast kameran ser ni Davids mamma, vid namn Marie, som tillsammans med sin man brukar komma och hjalpa till med arbetet. Till hoger skar Martine med storsta allvar upp brodet medan David i bakgrunden ger familjens nytillskott, fem manader gamla Raphaël, lite rodbetsmos. Vi befinner oss for ovrigt i koket, det mest intakta rummet i huset som de snart ska borja renovera. Anmarkningsvart ar aven att lunchpausen alltid ar minst tva timmar lang!
Gronsaksleverans i Toulouse. Kunderna prenumererar pa gardens produkter och kan darmed en kvall i veckan hamta en korg med sasongens varor. Det faktum att de binder sig ett ar till samma producent samt betalar allt i forskott hjalper till att ge finansiell stabilitet. Pa bilden vager tva "prenumeranter" upp tomater at de andra. Forra vckan var det sex kilo per korg som gallde, och veckan innan var det femton. Folk kom med ikea-kassar! Tur att man kan bestalla en halv korg om man vill. Den som ar riktigt nyfiken kan for ovrigt zooma in den vita tavlan for att lasa exakt vad som star till buds for tillfallet.
Marielle korkar upp en flaska vin. Forra helgen, nar jag som sagt besokte henne i Castelnaudary, at vi var fredagsmiddag sahar - i form av en picknick pa graset i nattmorkret.
Pa lordagen tog vi Marielles lilla skapbil och akte till Carcassonne, en medeltida stad omgardad av en mur. Innan vi gav oss in i det turisttata varldsarvet hade vi dock picknick igen och at upp det som fanns kvar sen kvallen innan av brod, ost och tomater.
En sista bild (hjalp vad det ar svart att begransa sig!) tagen inne i Carcassonnes otroligt maktiga kyrka.
