Tack och adjo!

Ja, detta blir nog mitt sista meddelande for denna gang. Det ar redan sent pa kvallen och jag har lite packning kvar att gora, men jag tankte anda ta och sammanfatta min tid har hos Odile och Jaques.

Ovan namnda par bor inte alls sa langt ifran den forra garden jag wwoofade pa - jag befinner mig alltsa fortfarande i de sydlandska bergen, ratt langt vasterut. Béziers ar nog narmaste storre staden, fast den ligger mycket narmare kusten. Har hur som helst spenderat tva veckor har, och det har regnat i stort sett oavbrutet. Vattendragen ar alldeles svullna, och darfor har vi knappt kunnat ta oss over till huvuddelen av tradgarden. Pa bilden nedan kan ni se Odile som vadar over floden, men det gick bara en dag av fjorton!



Men det dar med vattnet har anda inte gjort sa mycket. Istallet har vi namligen hallit oss inomhus och kokat en massa marmelad (som Odile sedan saljer pa marknaden), och det ar ju alltid mysigt! I ovrigt har det blivit en del tv-tittande samt nagra eftermiddagspromenader de dagar regnet varit mindre ihallande. Ungefar tva kilometer harifran finns en fantastisk medeltidsby vid namn Olargues. Dit har jag alltsa gatt ett par ganger for att sedan snubbla fram genom supertranga grander och stenvalv som alltid lutar antingen at ena eller andra hallet. Se nedan!




En dag tog jag en stig som gar over berget for att komma till en annan liten by, som ar mycket mindre och dar det, enligt Jaques, skulle finnas far. Fast nagra djur sag jag da inte till, och inte heller nagra manniskor. Nej, det var faktiskt helst stendott och till och med en smula underligt. De som sett "True blood" kanske kan fa en bild av stallet om jag sager att det paminde om en del av de udda amerikanska avkrokar som avbildas i den serien. Overgivna bilar, ruckel och allmant skrot. Pa den forsta av bilderna nedan ser man till och med en gammal gravsten lutad lite nonchalant mot en stenvagg.




Vad mer kan tillaggas? Imorgon reser jag alltsa vidare och nu ar det slut med wwoofande for denna gang! Nu blir det bara nojen anda fram tills jag kommer hem igen, runt den nionde december. Forst ska jag spendera fem dagar i Marseille, och sedan blir det tre dagar i Dijon for att halsa pa Hawa, som jag larde kanna under vinskorden. Som gradden pa moset avrundar jag med fem natter i Paris och tre i Malmo. Begriper inte vad jag har gjort for att fortjana en san har resa!

Maste forresten innnan jag avslutar bara sla ett slag for ett jattebra system de har i trakten - sa gott som alla bussresor kostar cirka 13 kr. Alltsa, man kan nastan tro att det ar ett skamt, men man betalar inte mer an sa, inte ens for den tre timmar langa farden in till Montpellier! Innan kostade det hela typ tio ganger sa mycket, precis som i Svedala, men sen bestamde de sig for att kapa priset for att uppmuntra folk att ta bussen istallet for bilen. Snacka om att gora en insats for miljon! Det firar vi med en naturbild jag tog pa vag in mot Olargues.

Ost och andra trevligheter

Hej!

Sitter vid datorn och fryser lite om fingrarna och nastippen, men i ovrigt har jag det hur bra som helst. Ingo och Carole sitter i rummet intill och ovar korsang tillsammans med en av deras bekanta och nu mot slutet av kvallen nar de tre stammorna hunnit flatats samman later det riktigt vackert. Som jag antydde i mitt forra inlagg sa ar det valdigt fina manniskor som jag kommit till denna gang. Fina och intressanta - Ingo som ar lika bra pa att mjolka getter som pa att spela piano och laga mat, och Carole som grejar rormokeri lika glatt som hon gor ost och konserver.

Angaende Caroles rormokeri kan visserligen tillaggas att hon har om veckan skulle laga en toalett och av misstag skapade nagot av en inomhusfontan som flodade i ganska manga timmar innan problemet fick sin losning... Men hon holl huvudet kallt och hackade sonder en av fogarna i stengolvet sa att vattnet kunde rinna undan medans hon funderade. Behandigt ibland att inte bo i trahus eller lagenhet. Och slutet gott allting gott!

Ingo mjolkar getterna varje morgon. Fast i och med vinterns ankomst ar det snart slut pa mjolk i ett par manader, sa da far han och Carole lite semester.

Detta ar for ovrigt den forsta gard dar jag inte gjort ett dugg tradgardsarbete, for den stora kokstradgarden tar Carole hand om, i alla fall nu nar det inte ar alltfor mycket att gora. Nedan ser ni , i forgrunden, kokstradgarden samt, i bakgrunden, boningshuset (till vanster) och huset som stundtals hyr ut till turister (till hoger).

Men aven om jag kan sakna lite att arbeta utomhus med jorden sa ar det valdigt intressant att testa pa nagot nytt. Narmare bestamt osttillverkning! Idag har jag alltsa som vanligt jobbat i "la fromagerie" under formiddagen. Ar det forresten nagon som vet vad "la fromagerie", alltsa stallet dar man tillverkar ost, heter pa svenska? Ysteri kanske? Fast det verkar lite for likt hysteri. Tankte iaf visa ett par bilder darifran:

I "la fromagerie" iford full arbetsmundering - vita stovlar, vitt langt galonforklade och huckle om haret! Bakom mig ser ni stallningen dar de olika ostarna ligger och mognar. En del saljs visserligen farska och osaltade dagen efter att de tillverkats, men de flesta ligger (som pa bilden) atminstonde nagra dagar pa ett galler, och under den tiden vander och vrider man pa dem dagligen. Sedan stoppas vissa aven in i ett sorts torkskap och kombinerat med ostarnas varienande former skapar detta olika karaktarer - vissa milda och andra starka, vissa nastan rinniga nar man skar i dem och andra torra.

Lite opedagogiskt kanske, men har ser ni steget innan ostarna hamnar dar de ar pa den forra bilden. Har anvander jag kol for att mala vissa av dem svarta. Nar de torkat antar de sedan en fin grafarg och en lite annorlunda smak.

Har om eftermiddagen hjalptes jag och Ingo forresten at med att plocka de sista hostapplena och samla kastanjer att salja pa marknaden. Vet att jag redan i just denna blogg har skrivit en karleksforklaring till franska marknader, men det tals att upprepas! Carole och Ingo turas om med att salja gardens produkter pa tre olika stallen varje vecka, och jag fullkomligen alskar att folja med och hjalpa till! Ofta tar de da tillfalle att ga ivag och gora lite arenden och lamnar mig ensam bakom bordet med den rutiga duken.

Det ar alltid lite pilligt med alla euro-mynten, och dessutom har de en gammeldags vag, ni vet, en sadan dar med tva skalar och sma vikter som man placerar i den ena. Sahar mot slutet har jag dock borjat fa in snitsen och roar mig kungligt medans jag slar in ostbitarna i papper, vager upp kastanjer samt utbyter lite artighetsfraser med kunderna. Och det vill till att vara artig med de som betalar, for inte ar den gratis inte, osten! Den dyraste ar hardosten som kostar 23 euro/kg. Men det ar kvalitet, det ar ett som ar sakert. Och garanterat ekologiskt. Man kan alltsa kanna sig ratt stolt over det man saljer, och aven da man inte har naga kunder ar det inte trakigt. Da spanar man pa damer i sidenstrumpor och lackskor som koper labbiga plockade fjaderfan och kikar pa den rugbyspelande slaktaren som glatt visar upp sina blamarken.

Ovan forklarar Ingo for en fortjusande dam hur man kan slippa allt skalande nar man ska gora kastanjepuré genom att forst koka kastanjerna i fraga och sedan kora dem genom vitlokspressen! Bilden ar tagen pa lordagsmarknaden i Beziers.

En annan trevlig sak var nar jag i forra veckan fick ett ryck och bakade bullar. Hade svart att fa degen att jasa eftersom det ar ratt kyligt inomhus, men med hjalp av en ugn pa lag varme gick det till slut nagorlunda bra. Har visar Carole sin omattliga fortjusning med slutresultatet samtidigt som karln i huset himlar med ogonen!

Snart reser jag vidare igen och det blir som vanligt lite sorgligt att skiljas at - vi har verkligen haft det trevligt tillsammans. Ar for ovrigt nojd eftersom att det kanns som om jag lar mig mycket franska just nu, som om jag liksom suger i mig olika uttryck och nyanser. Fast lyckligtvis klantar jag dessutom fortfarande till det ibland sa att man far sig att gott skratt! Igar nar jag skulle saga "en ren t-shirt" trodde ingo jag sa "en ren liten katt", och vid middagsbordet nar jag forsokte anvanda lite slangsprak uttalade jag ett 'r' for mycket och sade darmed "jarnvagsstation" istallet for "snubbe". Hah.

Nu ska jag ga och fundera pa min packning... Hej sa lange!

Le Mazel och lite till

Hej!

Oforlatligt langt mellan inlaggen kanske, men det ar inte var dag man har tillgang till en dator, och annu mer sallan som man har diciplin nog att sitta och knappa nar det finns sa mycke annat att se och gora. Pa sa vis faller det sig nu att jag redan spenderat en vecka pa wwoof-gard nummer tre, utan att annu ha skrivit ett enda ord om garden jag var pa innan. Na ja, battre sent an aldrig.

Gard nummer tva i ordningen hette Le Mazel och ligger pa 520 meters hojd over havet i de sydfranska bergen som kallas "Les Cevennes". For att komma dit tog jag forst taget till Nîmes och sedan darifran en buss som tar en och en halv timme. Pa stationen hade jag kopt e tidnin som jag laste i under resans gang, men tillslut gjorde svangarna och den hoga farten att jag blev tvungen att titta upp for att inte ma alltfor illa. Och nar jag val lyfte blicken... Da tappade jag andan. De maktiga, mjukt rundade bergskammarna tornar upp sig likt vagor. Har och dar en mindre stad i nagon dalgang eller en pytteliten by fastklamrad pa sluttningen, men mest bara dessa obebodda hojder helt tackta av kastanjetrad och tallar.

Ja, Cevennerna imponerar, och det gjorde aven Brigitte som kom och hamtade mig vid sista hallplatsen. Sedan barnen flyttat hemifran och hon har skilt sig fran sin man bor hon nu ensam med tva hundar och tva katter i "Le Mazel". Fast hon ar sallan ensam pa riktigt med alla WWOOFare, vanner och olika aktiviteter som stracker sig fran korsang till politisk aktivism. Ni skulle se henne ga pa marknaden! Hon hinner knappt handla for att hon har sa manga att halsa pa. En medelstor kokstradgard samt en del av huset dar hon erbjuder mat och husrum at vandrare ar hur som helst vad hon livnar sig pa. Strikt talat ar det alltsa ingen farm, men ett valdigt trevligt stalle!

Inunder ser ni forst ett bit av tradgarden i morgonljus. Efter att ha hackat och smulat sonder de torra jordklumparna, godslat, vattnat, satt lite raddisfron och vattnat tusen ganger till sa borjar det antligen spira. Tank att man kan pyssla med sadd i mitten av oktober! Sedan foljer ett skymningsfoto av Brigitte och de tva andra WWOOFarna, Anna och Martina, vid middagsbordet.

Arbetet hos Brigitte var valdigt lugnt - ungefar fyra timmar om dagen. Ofta borjade vi med att jobba i tradgarden for att sedan plocka fallna applen eller kastanjer for att tillverka olika sorters kompott. Pa eftermiddagen var man oftast ledig och kunde promenera med hundarna, lasa en bok eller bara filosofera. En lordag tog jag tillfallet att aka in till Montpellier over dagen. Man far ju inte glomma bort hur man beter sig i storstan! Det var iaf riktigt trevligt - spenderade oresonligt lang tid med att rota igenom studenternas enorma gatuloppis (se bild pa tva vintageaffarer samt lite gatuforsaljning nedan) och hastade mig igenom en mycket fin utstallning med en konstnar vid namn Odilon Redon. Kande inte til honom innan men blev sa pass fortjust att jag kopte med mig utstallningsaffischen, som forstas ar valdigt opraktisk att transportera nar man reser med ryggsack...

Nu har hostkylan kommit med besked, men hela tiden som jag var hos Brigitte var det vackert vader, nastan onaturligt vackert. Visst var det harligt att ga i shorts och ata pa verandan, men nar jorden blir hard som sten, gronsakerna borjar smaka beskt och den vanligtvis valfyllda kallan star helt tom, da borjar man fundera. Folk kommenterar hettan, muttrar om klimatforandringar och tystnar sedan, for vad gor man? Vad gor bonderna nar man ar i mitten av oktober och det inte regnat en droppe sen i juli? Antar att de flesta gor som vi gjorde - biter ihop, fortsatter att konstbevattna pa ett mer eller mindre ansvarsfullt satt och koper hem ett lager flaskvatten, utifall att.

Nedan ser ni en uttorkad flodfara, ett typiskt vackert hus samt en brunn ur vilken man definitivt inte kan hinka upp nagot vatten!

Men for att glomma sina bekymmer kan man dansa! Jag, som alltid varit hogst medveten om min begransade koordination, beslot mig for att prioritera en ny upplevelse framfor fothalsan hos mina framtida kavaljerer och foljde en tisdagsafton med Brigitte pa pardanslektion. Smatt forvanad upackte jag att det var riktigt roligt! Sa fastan bade min vals och min mazurka gick i sin egen takt hangde jag pa lordagskvallen med till balen i den lilla staden St Jean-du-Gard. Och nar vi slingrade oss hem langs de snava bergsvagarna vid tvatiden pa natten sa var jag trivsamt yr i huvudet av alla olika snurrar.

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, och dessutom haller den extremt langsamma datorn pa att gora mig galen. Uppdatear om nagon vecka eller tva med lite bilder och text om garden dar jag nu befinner mig. Tills dess far ni halla till godo med ett litet smakprov i form av detta foto av Ingo och Carole, paret jag bor hos, i full fard med att laga middagsmaten - fisksoppa med saffran. Ni kan inte tro hur trevliga de ar!

Lugnet fore stormen

Hej igen!
Imorgon mandag lamnar jag Moissac och familjen jag bott hos har for att bege mig osterut, till nasta gard. Det kanns alltid bade trakigt och spannande att fara, men lyckligtvis gar nyfikenheten som vanligt segrande ur striden.

De tva veckorna jag nu spenderat har i Moissac har i alla fall varit bade lugna och arbetsamma. Mandag, tisdag och onsdag ar det mycket jobb med att skorda de gronsaker som ska levereras till kunderna i Toulouse pa kvallen. Torsdag och fredag ar det underhall (typ ograsrensning) och storre projekt (tex. ta upp potatisen) som galler. Och sedan ar det helg for min del, aven David och Martine sallan eller aldrig tar sig nagra hela vilodagar.

I tisdagskvall hade jag och David exempelvis bara hunnit spendera nagon timma hemma nar han hojtade "jag ger mig av nu och kommer tillbaka sent" genom badrumsdorren coh lamnade mig staende i duschen som ett fragetecken. Da Martine, som varit och levererat gronsakerna samt hamtat barnen hos deras mormor, kom tillbaka vid niotiden skrattade hon road nar jag forsiktigt undrade vart hennes man tagit vagen. "Trodde du att det var alskarinnnan? Haha, det ar varre an sa. Det ar arbetet!". Det ar verkligen imponerande att se folk som ger sa mycket for att inte bara de sjalva men ocksa andra ska ha mat pa bordet. Jag kan lova att det ger en ett nytt satt att se pa det man stoppar i munnen!

Men sjalv har jag alltsa en del ledig tid, och forra helgen akte jag och halsade pa en tjej vid namn Marielle som bor pa den lilla orten Castelnaudary. Orten i fraga ar for ovrigt inte kand for nagot sarskilt utom "cassoulet" - en mycket rejal gryta innehallande bonor, korv och ank-kott som sags harstamma darifran. Jag finner det mycket humoristiskt hur varenda liten avkrok har har nagon obskyr kulinarisk stolthet. Moissac ar tillexempel enligt ett maktigt monument i stadskarnan "de gyllene druvornas stad".

Har for ovrigt skordat en del av just de dar gyllene druvorna har pa garden, fast eftersom att det ar till for att atas rakt upp och ned eller mojligen pressas till juice ar processen lite annorlunda. Goda ar de hur som helst, och de ger en ny energi att stoppa i sig en klase eller tva nar solen branner som varst. For trots att mornarna kan vara ganska svala (runt tio grader) sa ligger temperaturen ofta mellan 25 och 35 under eftermiddagen. Ar lyckligtvis inte knallrod utan borjar istallet utveckla en lattare bonnbranna. Fast David tycker i alla fall det ar ett bra skamt att vadra i luften runt omkring mig, anlagga ett retsamt tankfullt ansiktsuttryck och saga att det luktar grillad kyckling... Och tro det eller ej men det ar faktiskt valdigt trevligt att bli retad ibland. Det far en att kanna sig behagligt hemmastadd nar nagon driver med en sadar lite karleksfullt.

Sa, for att inte hinna bli alltfor sentimental gor jag sasom traditionen bjuder och avslutar med lite bilder :)


Moissac sett fran bron som leder over floden Tarn. Vi bor i en lagenhet pa andra sidan (den man inte ser pa bilden) och att promenera in till staden tar bara en kvart. Ratt behagligt for mig, men det faktum att vi bor sa pass centralt gor att man far borja varje dag med att aka bil i minst en kvart for att ta sig till jobbet. David och Martine ar ratt trotta pa detta och tanker i slutet av oktober andra pa saken. Da ska de gora sig av med lagenheten och kopa en husvagn i vilken sedan ska bo medans de reparerar ett fallfardigt hus som star pa deras mark, just intill garden. Dat ar tur att de ar starka for huset kraver verkligen mycket arbete - efter att ha statt overgivet i 35 ar skiner solen in genom stora hal i taket.


Den enorma grona maskinen som dras av den storsta traktorn ar till for att ta upp potatisen. Tanken var forst att Davids pappa Michel (i vit t-shirt) skulle kora det mindre traktorn jamsides sa att potatisen kunde ramla ratt ner i traladorna som stod pa slapet. Men eftersom att det aven foljde med en massa stora, harda jordklumpar fick vi overge den planen for att istallet lata allt falla till marken och sedan samla upp knolarna for hand. Och sedan gjorde dessutom de dar stora klumparna att maskineriet gick sonder och David fick hamta en annan apparat som var ungefar en tiondel sa stor men faktiskt funkade ungefar lika bra.


Océanne, familjens aldsta barn, roar sig med att leta konstiga potatisar. Har for ovrigt sallan sett maken till vacker unge!


Lunchforberedelser! Narmast kameran ser ni Davids mamma, vid namn Marie, som tillsammans med sin man brukar komma och hjalpa till med arbetet. Till hoger skar Martine med storsta allvar upp brodet medan David i bakgrunden ger familjens nytillskott, fem manader gamla Raphaël, lite rodbetsmos. Vi befinner oss for ovrigt i koket, det mest intakta rummet i huset som de snart ska borja renovera. Anmarkningsvart ar aven att lunchpausen alltid ar minst tva timmar lang!


Gronsaksleverans i Toulouse. Kunderna prenumererar pa gardens produkter och kan darmed en kvall i veckan hamta en korg med sasongens varor. Det faktum att de binder sig ett ar till samma producent samt betalar allt i forskott hjalper till att ge finansiell stabilitet. Pa bilden vager tva "prenumeranter" upp tomater at de andra. Forra vckan var det sex kilo per korg som gallde, och veckan innan var det femton. Folk kom med ikea-kassar! Tur att man kan bestalla en halv korg om man vill. Den som ar riktigt nyfiken kan for ovrigt zooma in den vita tavlan for att lasa exakt vad som star till buds for tillfallet.


Marielle korkar upp en flaska vin. Forra helgen, nar jag som sagt besokte henne i Castelnaudary, at vi var fredagsmiddag sahar - i form av en picknick pa graset i nattmorkret.


Pa lordagen tog vi Marielles lilla skapbil och akte till Carcassonne, en medeltida stad omgardad av en mur. Innan vi gav oss in i det turisttata varldsarvet hade vi dock picknick igen och at upp det som fanns kvar sen kvallen innan av brod, ost och tomater.


En sista bild (hjalp vad det ar svart att begransa sig!) tagen inne i Carcassonnes otroligt maktiga kyrka.

Aterkomsten

Hej kara vanner! Nu sitter jag aterigen framfor en fransk dator och tampas med ett tangentbord som inte bara saknar vissa bokstaver utan dessutom har bytt plats pa en massa tecken. Men det ar lustigt hur saker som egentligen inte ar sa charmiga kan bli just det eftersom att de ar franska!

Hursomhelst ar det sondag idag och jag njuter av den forsta vilodagen pa ratt lange. Igarkvall anlande jag hit till David och Martine i Moissac, dar jag sasom blogginlaggets titel syftar pa, faktiskt varit forut. Om ni scrollar ner lite kan ni nog fortfarande se hur jag beskrev stallet forra gangen - det mesta ar sig likt vilket ar riktigt skont. Visserligen reser man ju for att fa nya intryck men det ar inte bara kroppen utan aven huvudet som maste fa vila upp sig ibland. Hursomhaver finns inte sa mycket att rappotera om harifran annu, sa jag tankte ta tillfallet att beratta om vad jag sysslade med innan jag kom hit, namligen vinskorden!

Ja, vart ska man borja? Det var en helt unik upplevelse, det kan man lugnt saga. Nar jag anlande till den lilla byn Pernand-Vergelesses kvallen den 31 augusti lag en svag doft av druvor redan over gatorna och det gamla lugnet avbrots da och da av traktorer och bilar som livsfarligt snabbt korde hem de svettiga kepsbarande arbetarna som gjort sitt for dagen. For trots att byn ar liten finns dar en hel mangd olika vingardar som skordar vid lite olika tider och tillsammans far stallet att leva upp i september.

Hos Lise och Luc Pavelot dar jag jobbade (tack Ida for tipset!) nadde detta ars arbete sin kulmen mellan den 1:a och 9:e september. Ca 9 dagar i strack var vi alltsa mellan 15 och 30 personer som levde liksom i en bubbla dar det inte fanns annat an arbete, mat, vin och somn. Merparten av oss var "klippare" hade som uppgift att med en sekator knipsa av vindruvsklasarna, rensa bort det som var daligt och sedan lagga det i en hink. Resten av arbetsstyrkan var mestadels "barare" som tomde vara hinkar i enorma och tunga korgar som de sedan bar pa sina axlar till traktorflaket.Och sa forflot dagarna med allt mer ryggont, bonnbranna, grova visor fran "bararna" och en helst fantastisk gemenskap runt matbordet. Vi at i timtal, och det var alltid minst tre ratter plus ost och sjalvfallet gardens eget vin. Appropa vinet kan sagas att garden producerar bade rott, vitt och rosé, alltihop ekologiskt och supergott. Till och med jag, som knappast ar nagon expert, kan saga att det verkligen handlar om kvalitet.

Nar sa de sista timmarnas arbete antligen var avklarat blev det enligt traditionen lerkrig. Sedan dekorerades traktorflaket med grona kvistar och vi gjorde kransar av blommande buskar. Salunda uppiffade och fullkomligt nedsmutsade akte vi runt pa gatorna ungefar som pa studenten och forde sa mycket ovasen vi bara orkade. Sedan foljde en maltid som, punkterad av olika uppvisningar och rokpauser, varade i sakert fem timmar. Atandet foljdes forstas av annu mera drickande och de allra ihardigaste firarna holl de stackars byborna vakta med sina segertjut langt in pa natten.

Det finns tusen saker till att saga, men detta inlagg borjar redan bli langt... Innan jag lagger till nagra avslutande bilder maste jag bara saga att jag verkligen ar mycket glad over att fatt vara med om allt detta, samt att jag ar tacksam till Lise och Luc som genom sitt arbete och engagemang aret om ser till att det fortsatter!


Frukost klockan sju med baguette, marmelad och kaffe eller te i en skal!


Pa vag till jobbet. Forst gar man ner for sluttningen, sedan valjer man sig en rad och sa ar det bara att klippa sig upp igen! Odlingarna trivs tydligen bast pa sluttande mark eftersom lutningen gor att overflodigt vatten kan rinna undan.


Redo att borja. Nagon till vanster har sekatoren i hogsta hugg, Danielle i vit t-shirt bar pa en tom hink av den typen alla vi klippare hade och bararen i gult har att axelskydd sasom de alla hade for att korgen inte skulle skava.

En barare pa vag till traktorn. Observera de fina gammeldagsa korgarna.

Nojda men trotta vid matbordet hugger vi in pa fiskmousse med saffransas. Jag delade for ovrigt rum med Hawa (tredje fran vanster, kommer fran Mali) samt Martina och Anna (langst till hoger, kommer fran Tjeckien). Vi blev riktigt goda vanner :)

Till vanster ser ni huset dar vi fyra tjejer plus sju andra arbetare bodde.

Korgarna toms pa det lopande bandet och tva karlar granskar och rensar druvorna annu en gang. Maskinen gor ocksa sitt och hjalper till att salla bort smakryp! Sedan fors det som aterstar ner i metalltanken langst till hoger dar saften pressas ur.

Smutsiga och glada efter lerkriget sista arbetsdagen, redo att visa byn vad vi ar varda! Langst till hoger star Régis, pappa till agarna Lise och Luc. Ni skulle ha sett honom dansa senare den kvallen!

Nar vi slutligen blivit rena igen och klatt oss till fest blev vi innan middagen inbjudna till vinkallaren for att smaka pa tidigare argangar.

Om ni nu mot all formodan inte fatt nog av bilder kan ni folja lanken nedan. En dag kom namligen nagra amatorfotografer och dokumenterade jobbet. Varning for kepsar och svett!
http://clic.photos.free.fr/pernad-vergelesses.html

Kindpussar till er alla och au revoir!

Sista skriket?

Idag ar min sista arbetsdag pa den fjarde och sista garden... Imorgon hoppar jag pa taget som pa bara ett par timmar ska transportera mig fran lilla lantliga Sers (dar jag nu bor) till ett helt annat universum, dvs Paris. Men innan jag later fem natter i denna metropol stiga mig helt at huvudet tankte jag att jag kunde beratta lite om platsen dar jag nu befinner mig, aven om jag maste medge att jag har svart att hitta de ratta orden.

Ja, hur ska man egentligen kunna beskriva Hameau de la Brousse? Rent fysiskt sa ar det en ratt underlig men mycket vacker plats dar gamla hus omringade av stora gronomraden klamrar sig gamla stenhus fast pa stora vita klippblock. I det storsta av husen bor LN (Hélène) och Michel, ett konstnarspar som flyttade ner hit fran huvudstaden i borjan pa nittiotalet. Da de kom hit lag stallet i ruiner, men over arens lopp har de restaurerat de olika byggnaderna samt stallt iordning en stor kokstradgard och en skulpturpark vilka ar oppna far allmanheten. Som om inte detta var nog sa finns har dessutom alltifran en inspelningsstudio till diverse olika ateljéer, for att inte glomma en forsvarlig och standigt skiftande skara av hyresgaster, praktikanter och WWOOFare (dvs sadana som jag)...

"Nar vi kopte 'La Brousse' sa trodde vara vanner i Paris att vi blivit galna, men aven om det ar mycket jobb sa ser jag det hela som en stor lek" sade Michel haromveckan da vi satt vid middagsbordet. LN tande en cigarett och log ett av sina manga leenden, och jag tankte i mitt stilla sinne att jag nog ocksa skulle ha tvivlat, men att jag ar valdigt glad over att det en smula ovanliga projekt verkar ha rotts i land.

Om man nu overgar fran att beskriva det praktiska till att forsoka satta ord pa stamningen sa ar det i alla fall ett som ar sakert: den ar avgjort den mest bohemiska. Visserligen ar arbetet ganska likt det som jag gjort forut, men aldrig att man pa nagon av de andra gardarna skulle ha rensat ogras barfota, eller avslutat en dag av omplantering med att dansa i timtal till varldsmusik... Kanske gar det att lasa mellan raderna att denna skillnad passar min personliga smak som handen i handsken, fast samtidigt ska ni veta att jag ar nojd och tacksam over att aven ha fatt uppleva en lite mer traditionell och, tja.., normal bonde-vardag.

Egentligen skulle jag kunna pladdra pa om tillvaron har i princip hur lange som helst, men eftersom att detta ar den sista dagen sa ska jag undvika att forbli parkerad framfor datorn. Darfor ska jag nu, sasom traditionen halvt gor gallande, avsluta med ett gang fotografier.

Skylten som visar pa infarten till 'La Brousse':

.

LN kommer ut genom dorren for att ta sin plats vid middagsbordet med vinglaset i den ena handen och en bok i den andra. Nar hon marker hur jag smygfotograferar henne sa skrattar hon och fragar om jag nu tanker pasta att fransman dricker vin medans de promenerar. "Dricker vin och laser bocker" sade jag halvt skamsen halvt fornojd, for det ar faktiskt sant atminstonde i detta fall.

LN och Michels ateljé. Mycket mer avundsvard i verkligheten!

Justine (en praktikant) och jag slapar oss igenom Angoulême en obarmhartigt het dag i Maj. Men malet, dvs att fa spendera ett par timmar pa en varldsmusik-festival i stadens utkant, var val vart modan!

Ateruppstanden efter tre veckor...

Hej igen! Vet inte om det ar nagon som begrater det faktum att inlaggen pa denna blogg knappast haglar tatt, men i sadana fall beklagar jag sorgen. For tillfallet ar orsaken till uppehallet en blandning av dalig tillgang till dator, kranglande kamera och ren och skar lattja. Men for tillfallet har jag i alla fall overvunnit dessa ganska klena hinder och tanker darmed beratta lite om garden dar jag arbetat de tre senaste veckorna.


Nu ar jag alltsa pa farm nummer tre, och haller mig fortfarande kvar i sydvastra delen av landet. Familjen vars liv jag nu befinner mig mitt uppe i bor for ovrigt inte pa garden, sasom de andra gjort, utan en kvarts bilfard darifran. Detta har bade bra och daliga sidor - bra ar att de pa sa vis att det fran lagenheten bara ar fem minuters promenad till staden Moissac som ar trevlig att utforska pa fritiden, daligt eftersom att det minskar narheten till jorden och arbetet.


Arbetet ja. Vid niotiden pa morgonen hoppar den lilla familjen (dvs Martine och David som ar i trettiarsaldern och deras dotter Oceanne som ar tre) och jag in i den vita skapbilen. Val framme pa garden spenderar vi oftast dagarna med att plantera, sa, vattna, och framforallt skorda och tvatta olika gronsaker, vilka sedan tre kvallar i veckan transporteras till Tolouse. Dar, i ett garage som ags av en kyrka, samlas sedan de olika "prenumeranterna", vilket helt enkelt ar manniskor som betalat i forvag for att en gang i veckan fa hamta hem en korg med det som rakar vara i sasong. For tillfallet bestar korgarna av bland annat purjolok, sallad och raddisor, men innehallet andras hela tiden. Sjalv finner jag detta system valdigt trevligt eftersom att det ger kunderna en chans att regelbundet traffa bade varandra och producenten, nagot som skapar en trevlig och familjar stamning. David berattade dessutom haromdagen att utan den ekonomiska trygghet som detta innabar skulle de inte klara av att leva av sin mark. Men nu, over till bilderna!

Det mysiga lilla torget vid Moissacs urgamla (fraga mig inte om artal...) kyrka. Har kan man sitta och dricka ett glas vin pa en av uteserveringarna medan pilgrimmerna med sina stora ryggsackar, nyinkopta vandringsstavar och vordnadsfulla ansiktsuttryck kommer en efter en i en outsinlig strom.. Kande inte till detta innan jag kom hit, men tydligen ar Moissac med sin kyrka och sitt kloster ett givet stopp for de som vandrar den valkanda pilgrimsvagen Chemin de Compostel. Har faktiskt, trots att jag ar en riktig hedning, sjalv besokt dessa bada sevardheter, och jag maste erkanna att det var intressant. Alla dessa statyer som hoggs i kalksten och marmor for sa lange sedan, men som star kvar an idag och kan beratta om allt som har hant sedan dess... Tillexempel berattade en guide att andledningen till att alla de fint utmejslade figurerna pa pelarna i klostret idag saknar huvud ar att upprorda bybor under Franska Revolutionen tog over klostret och hackade bort dem! Tala om ett land indrankt i historia..



Fullt medveten om att det inte ar sarskilt moget kunde jag inte lata bli att ta en bild pa denna gata. Dar finns namligen (i det rosa huset till hoger) en restaurang vars namn fick mig att forskrackt skratta till forsta gangen jag sag det, och om ni zoomar in lite sa att ni kan se det kommer kanske ni att gora detsamma...



Har ser ni resultatet av manga timmars pyssel - pa varje tomatplanta maste man forst nypa av nagra val valda blad och sedan ska den lindas om och bindas upp med ett plastsnore. Efterar ar handerna alldeles grona och man kanner sig lite yr efter det konstanta vaxlandet mellan att sta dubbelvikt for att avlagsna bladen och sta pa ta for att hanga upp traden. Fast nar man far se de nojda sma plantorna vaxa med rekordfart sa kanner man sig riktigt tillfredsstals sjalv! Det enda som gramer mig en smula ar att jag inte kommer att fa skorda frukterna av vart arbete...



Hela (naja, nastan...) slakten samlad vid lunchbordet! Ungefar tre dagar i veckan kommer Davids foraldrar, faster och farbror namligen for att hjalpa till med jobbet. Har stor respekt for att de gor denna insats trots att de ar pensionarer alla fyra, och dessutom har man jamt mycket roligt med detta livliga veteran-gang. Ofta blir det alltsa sa att vi av praktiska och trevliga skal ater alla tillsammans ute pa garden istallet for att pallra oss hem till de respektive husen. Om det ingar baguette i lunchen? Givetvis! Tva langa brod om dagen slinker latt ner, tillsammans med nagon sorts grillat kott och lite olika gronsaker som man passar pa att rycka upp.



De tva sma grisarna som koptes in forra veckan. Om ungefar ett ar ska de slaktas och bli allt ifran pastej till kotlett, men for tillfallet mar det gott i sin stia och blir kliade pa ryggen av trearingen Oceanne varje dag.



Oceanne och Martine letar efter agg bland honsen, aven de nyinkopta for i ar. Raven hade gatt hart at de gamla, sa innan inforskaffningen fanns bara en liten stackare kvar...