Le Mazel och lite till

Hej!

Oforlatligt langt mellan inlaggen kanske, men det ar inte var dag man har tillgang till en dator, och annu mer sallan som man har diciplin nog att sitta och knappa nar det finns sa mycke annat att se och gora. Pa sa vis faller det sig nu att jag redan spenderat en vecka pa wwoof-gard nummer tre, utan att annu ha skrivit ett enda ord om garden jag var pa innan. Na ja, battre sent an aldrig.

Gard nummer tva i ordningen hette Le Mazel och ligger pa 520 meters hojd over havet i de sydfranska bergen som kallas "Les Cevennes". For att komma dit tog jag forst taget till Nîmes och sedan darifran en buss som tar en och en halv timme. Pa stationen hade jag kopt e tidnin som jag laste i under resans gang, men tillslut gjorde svangarna och den hoga farten att jag blev tvungen att titta upp for att inte ma alltfor illa. Och nar jag val lyfte blicken... Da tappade jag andan. De maktiga, mjukt rundade bergskammarna tornar upp sig likt vagor. Har och dar en mindre stad i nagon dalgang eller en pytteliten by fastklamrad pa sluttningen, men mest bara dessa obebodda hojder helt tackta av kastanjetrad och tallar.

Ja, Cevennerna imponerar, och det gjorde aven Brigitte som kom och hamtade mig vid sista hallplatsen. Sedan barnen flyttat hemifran och hon har skilt sig fran sin man bor hon nu ensam med tva hundar och tva katter i "Le Mazel". Fast hon ar sallan ensam pa riktigt med alla WWOOFare, vanner och olika aktiviteter som stracker sig fran korsang till politisk aktivism. Ni skulle se henne ga pa marknaden! Hon hinner knappt handla for att hon har sa manga att halsa pa. En medelstor kokstradgard samt en del av huset dar hon erbjuder mat och husrum at vandrare ar hur som helst vad hon livnar sig pa. Strikt talat ar det alltsa ingen farm, men ett valdigt trevligt stalle!

Inunder ser ni forst ett bit av tradgarden i morgonljus. Efter att ha hackat och smulat sonder de torra jordklumparna, godslat, vattnat, satt lite raddisfron och vattnat tusen ganger till sa borjar det antligen spira. Tank att man kan pyssla med sadd i mitten av oktober! Sedan foljer ett skymningsfoto av Brigitte och de tva andra WWOOFarna, Anna och Martina, vid middagsbordet.

Arbetet hos Brigitte var valdigt lugnt - ungefar fyra timmar om dagen. Ofta borjade vi med att jobba i tradgarden for att sedan plocka fallna applen eller kastanjer for att tillverka olika sorters kompott. Pa eftermiddagen var man oftast ledig och kunde promenera med hundarna, lasa en bok eller bara filosofera. En lordag tog jag tillfallet att aka in till Montpellier over dagen. Man far ju inte glomma bort hur man beter sig i storstan! Det var iaf riktigt trevligt - spenderade oresonligt lang tid med att rota igenom studenternas enorma gatuloppis (se bild pa tva vintageaffarer samt lite gatuforsaljning nedan) och hastade mig igenom en mycket fin utstallning med en konstnar vid namn Odilon Redon. Kande inte til honom innan men blev sa pass fortjust att jag kopte med mig utstallningsaffischen, som forstas ar valdigt opraktisk att transportera nar man reser med ryggsack...

Nu har hostkylan kommit med besked, men hela tiden som jag var hos Brigitte var det vackert vader, nastan onaturligt vackert. Visst var det harligt att ga i shorts och ata pa verandan, men nar jorden blir hard som sten, gronsakerna borjar smaka beskt och den vanligtvis valfyllda kallan star helt tom, da borjar man fundera. Folk kommenterar hettan, muttrar om klimatforandringar och tystnar sedan, for vad gor man? Vad gor bonderna nar man ar i mitten av oktober och det inte regnat en droppe sen i juli? Antar att de flesta gor som vi gjorde - biter ihop, fortsatter att konstbevattna pa ett mer eller mindre ansvarsfullt satt och koper hem ett lager flaskvatten, utifall att.

Nedan ser ni en uttorkad flodfara, ett typiskt vackert hus samt en brunn ur vilken man definitivt inte kan hinka upp nagot vatten!

Men for att glomma sina bekymmer kan man dansa! Jag, som alltid varit hogst medveten om min begransade koordination, beslot mig for att prioritera en ny upplevelse framfor fothalsan hos mina framtida kavaljerer och foljde en tisdagsafton med Brigitte pa pardanslektion. Smatt forvanad upackte jag att det var riktigt roligt! Sa fastan bade min vals och min mazurka gick i sin egen takt hangde jag pa lordagskvallen med till balen i den lilla staden St Jean-du-Gard. Och nar vi slingrade oss hem langs de snava bergsvagarna vid tvatiden pa natten sa var jag trivsamt yr i huvudet av alla olika snurrar.

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, och dessutom haller den extremt langsamma datorn pa att gora mig galen. Uppdatear om nagon vecka eller tva med lite bilder och text om garden dar jag nu befinner mig. Tills dess far ni halla till godo med ett litet smakprov i form av detta foto av Ingo och Carole, paret jag bor hos, i full fard med att laga middagsmaten - fisksoppa med saffran. Ni kan inte tro hur trevliga de ar!