Bonnbranna

I mitt forra inlagg vill jag minnas att jag pratade om att jag antligen kande mig som en riktig fransyska. Nu, efter cirka sex veckor spenderade pa landet borjar jag aven kanna mig som lite av en bonde! Tack vare det vackra vadret har jag utvecklat en hederlig bonnbranna (ni vet, da armarna och ansiktet ar brunt och resten ar blekt som doden). Dessutom har jag lagt mig till med vanan att kla mig i kombinationen av keps och stovlar da jag arbetar. For att komplettera denna mycket heta image lyckas jag hela tiden pa nagot vanster vara en smula jordig. Maste saga att denna utveckling faktiskt kanns riktigt bra, och aven om det som jag nu beskrivit ar ganska ytliga saker sa hander det ocksa en del innombords.

Nar man ar barn lever man pa nagot vis nara naturen tack vare att man ar hyfsat okorrumperad och dessutom spenderar ratt sa mycket tid utomhus. Just den dar narheten har nastan helt forsvunnit fran mig i och med att jag vuxit upp, och darmed ar jag i det sammanhang dar jag nu befinner mig lite som Bambi pa hal is. Vad jag vill komma fram till ar att jag ovetande med fascinerad trampar runt och beskadar alla djur och vaxter. Och sakta men sakert sa har jag borjat lagga marke till att vetskapen om allt fran hur det ser ut dar blomkalen vaxer till hur det later nar en asna skriar liksom fyller nagon slags lucka inom mig.

Kanske later det som jag nyss skrivit lite val pretantiost. Trots allt har jag inte varit har sarskilt lange, och det finns valdigt mycket som jag inte alls forstar mig pa. Men aven en liten inblick kan vara givande, och for att forsoka forklara annu lite tydligare vad som far mig att svamla sahar tankte jag visa ett par bilder som jag tagit har i krokarna.

Fanny, en kvinna som snart tanker starta en egen gard, var har forra veckan och jobbade. Pa morgonen brukade vi hjalpas at att vattna alla plantorna i vaxthuset, och pa bilden ser ni henne oroligt kika pa nagra stackars auberginer, vars jord var hard som sten. Summan av kardemumman blev att de placerades i ett vattenbad och sedan, efter att ha druckit mer an vad jag trodde var mojligt, planterades ut i ett av vaxthusen. Hoppas att de kommer klara sig, trots denna traumatiska upplevelse.

Broderna Pinocchio och Parpaillon gosar utanfor sitt stall i skymningen. Visserligen biter de varandra ibland, men det gor nog de flesta syskon...

De akrar som hor till denna gard ligger pa lite olika stallen. En av dem ar vackert belagen uppe pa en av detta landskaps manga kullar, alldeles bakom byns kyrka. Detta ar utsikten fran just den akern, och bilden tog jag nar vi var dar uppe for att ploja med Parpaillon. Da man jobbar med en asna har Elise prantat in i mig att man med blicken hela tiden stadigt maste fokusera pa den punkt dit man ska for att asnan ska forsta. Men med en sahar vacker utsikt kunde jag inte lata bli att lyfta blicken ifran jorden for att istallet betrakta de dromska Pyrenéerna vid horisonten! Lyckligtvis gick allt val anda. Och visst skulle val ni gjort samma sak?