Sista skriket?

Idag ar min sista arbetsdag pa den fjarde och sista garden... Imorgon hoppar jag pa taget som pa bara ett par timmar ska transportera mig fran lilla lantliga Sers (dar jag nu bor) till ett helt annat universum, dvs Paris. Men innan jag later fem natter i denna metropol stiga mig helt at huvudet tankte jag att jag kunde beratta lite om platsen dar jag nu befinner mig, aven om jag maste medge att jag har svart att hitta de ratta orden.

Ja, hur ska man egentligen kunna beskriva Hameau de la Brousse? Rent fysiskt sa ar det en ratt underlig men mycket vacker plats dar gamla hus omringade av stora gronomraden klamrar sig gamla stenhus fast pa stora vita klippblock. I det storsta av husen bor LN (Hélène) och Michel, ett konstnarspar som flyttade ner hit fran huvudstaden i borjan pa nittiotalet. Da de kom hit lag stallet i ruiner, men over arens lopp har de restaurerat de olika byggnaderna samt stallt iordning en stor kokstradgard och en skulpturpark vilka ar oppna far allmanheten. Som om inte detta var nog sa finns har dessutom alltifran en inspelningsstudio till diverse olika ateljéer, for att inte glomma en forsvarlig och standigt skiftande skara av hyresgaster, praktikanter och WWOOFare (dvs sadana som jag)...

"Nar vi kopte 'La Brousse' sa trodde vara vanner i Paris att vi blivit galna, men aven om det ar mycket jobb sa ser jag det hela som en stor lek" sade Michel haromveckan da vi satt vid middagsbordet. LN tande en cigarett och log ett av sina manga leenden, och jag tankte i mitt stilla sinne att jag nog ocksa skulle ha tvivlat, men att jag ar valdigt glad over att det en smula ovanliga projekt verkar ha rotts i land.

Om man nu overgar fran att beskriva det praktiska till att forsoka satta ord pa stamningen sa ar det i alla fall ett som ar sakert: den ar avgjort den mest bohemiska. Visserligen ar arbetet ganska likt det som jag gjort forut, men aldrig att man pa nagon av de andra gardarna skulle ha rensat ogras barfota, eller avslutat en dag av omplantering med att dansa i timtal till varldsmusik... Kanske gar det att lasa mellan raderna att denna skillnad passar min personliga smak som handen i handsken, fast samtidigt ska ni veta att jag ar nojd och tacksam over att aven ha fatt uppleva en lite mer traditionell och, tja.., normal bonde-vardag.

Egentligen skulle jag kunna pladdra pa om tillvaron har i princip hur lange som helst, men eftersom att detta ar den sista dagen sa ska jag undvika att forbli parkerad framfor datorn. Darfor ska jag nu, sasom traditionen halvt gor gallande, avsluta med ett gang fotografier.

Skylten som visar pa infarten till 'La Brousse':

.

LN kommer ut genom dorren for att ta sin plats vid middagsbordet med vinglaset i den ena handen och en bok i den andra. Nar hon marker hur jag smygfotograferar henne sa skrattar hon och fragar om jag nu tanker pasta att fransman dricker vin medans de promenerar. "Dricker vin och laser bocker" sade jag halvt skamsen halvt fornojd, for det ar faktiskt sant atminstonde i detta fall.

LN och Michels ateljé. Mycket mer avundsvard i verkligheten!

Justine (en praktikant) och jag slapar oss igenom Angoulême en obarmhartigt het dag i Maj. Men malet, dvs att fa spendera ett par timmar pa en varldsmusik-festival i stadens utkant, var val vart modan!

Ateruppstanden efter tre veckor...

Hej igen! Vet inte om det ar nagon som begrater det faktum att inlaggen pa denna blogg knappast haglar tatt, men i sadana fall beklagar jag sorgen. For tillfallet ar orsaken till uppehallet en blandning av dalig tillgang till dator, kranglande kamera och ren och skar lattja. Men for tillfallet har jag i alla fall overvunnit dessa ganska klena hinder och tanker darmed beratta lite om garden dar jag arbetat de tre senaste veckorna.


Nu ar jag alltsa pa farm nummer tre, och haller mig fortfarande kvar i sydvastra delen av landet. Familjen vars liv jag nu befinner mig mitt uppe i bor for ovrigt inte pa garden, sasom de andra gjort, utan en kvarts bilfard darifran. Detta har bade bra och daliga sidor - bra ar att de pa sa vis att det fran lagenheten bara ar fem minuters promenad till staden Moissac som ar trevlig att utforska pa fritiden, daligt eftersom att det minskar narheten till jorden och arbetet.


Arbetet ja. Vid niotiden pa morgonen hoppar den lilla familjen (dvs Martine och David som ar i trettiarsaldern och deras dotter Oceanne som ar tre) och jag in i den vita skapbilen. Val framme pa garden spenderar vi oftast dagarna med att plantera, sa, vattna, och framforallt skorda och tvatta olika gronsaker, vilka sedan tre kvallar i veckan transporteras till Tolouse. Dar, i ett garage som ags av en kyrka, samlas sedan de olika "prenumeranterna", vilket helt enkelt ar manniskor som betalat i forvag for att en gang i veckan fa hamta hem en korg med det som rakar vara i sasong. For tillfallet bestar korgarna av bland annat purjolok, sallad och raddisor, men innehallet andras hela tiden. Sjalv finner jag detta system valdigt trevligt eftersom att det ger kunderna en chans att regelbundet traffa bade varandra och producenten, nagot som skapar en trevlig och familjar stamning. David berattade dessutom haromdagen att utan den ekonomiska trygghet som detta innabar skulle de inte klara av att leva av sin mark. Men nu, over till bilderna!

Det mysiga lilla torget vid Moissacs urgamla (fraga mig inte om artal...) kyrka. Har kan man sitta och dricka ett glas vin pa en av uteserveringarna medan pilgrimmerna med sina stora ryggsackar, nyinkopta vandringsstavar och vordnadsfulla ansiktsuttryck kommer en efter en i en outsinlig strom.. Kande inte till detta innan jag kom hit, men tydligen ar Moissac med sin kyrka och sitt kloster ett givet stopp for de som vandrar den valkanda pilgrimsvagen Chemin de Compostel. Har faktiskt, trots att jag ar en riktig hedning, sjalv besokt dessa bada sevardheter, och jag maste erkanna att det var intressant. Alla dessa statyer som hoggs i kalksten och marmor for sa lange sedan, men som star kvar an idag och kan beratta om allt som har hant sedan dess... Tillexempel berattade en guide att andledningen till att alla de fint utmejslade figurerna pa pelarna i klostret idag saknar huvud ar att upprorda bybor under Franska Revolutionen tog over klostret och hackade bort dem! Tala om ett land indrankt i historia..



Fullt medveten om att det inte ar sarskilt moget kunde jag inte lata bli att ta en bild pa denna gata. Dar finns namligen (i det rosa huset till hoger) en restaurang vars namn fick mig att forskrackt skratta till forsta gangen jag sag det, och om ni zoomar in lite sa att ni kan se det kommer kanske ni att gora detsamma...



Har ser ni resultatet av manga timmars pyssel - pa varje tomatplanta maste man forst nypa av nagra val valda blad och sedan ska den lindas om och bindas upp med ett plastsnore. Efterar ar handerna alldeles grona och man kanner sig lite yr efter det konstanta vaxlandet mellan att sta dubbelvikt for att avlagsna bladen och sta pa ta for att hanga upp traden. Fast nar man far se de nojda sma plantorna vaxa med rekordfart sa kanner man sig riktigt tillfredsstals sjalv! Det enda som gramer mig en smula ar att jag inte kommer att fa skorda frukterna av vart arbete...



Hela (naja, nastan...) slakten samlad vid lunchbordet! Ungefar tre dagar i veckan kommer Davids foraldrar, faster och farbror namligen for att hjalpa till med jobbet. Har stor respekt for att de gor denna insats trots att de ar pensionarer alla fyra, och dessutom har man jamt mycket roligt med detta livliga veteran-gang. Ofta blir det alltsa sa att vi av praktiska och trevliga skal ater alla tillsammans ute pa garden istallet for att pallra oss hem till de respektive husen. Om det ingar baguette i lunchen? Givetvis! Tva langa brod om dagen slinker latt ner, tillsammans med nagon sorts grillat kott och lite olika gronsaker som man passar pa att rycka upp.



De tva sma grisarna som koptes in forra veckan. Om ungefar ett ar ska de slaktas och bli allt ifran pastej till kotlett, men for tillfallet mar det gott i sin stia och blir kliade pa ryggen av trearingen Oceanne varje dag.



Oceanne och Martine letar efter agg bland honsen, aven de nyinkopta for i ar. Raven hade gatt hart at de gamla, sa innan inforskaffningen fanns bara en liten stackare kvar...

Bonnbranna

I mitt forra inlagg vill jag minnas att jag pratade om att jag antligen kande mig som en riktig fransyska. Nu, efter cirka sex veckor spenderade pa landet borjar jag aven kanna mig som lite av en bonde! Tack vare det vackra vadret har jag utvecklat en hederlig bonnbranna (ni vet, da armarna och ansiktet ar brunt och resten ar blekt som doden). Dessutom har jag lagt mig till med vanan att kla mig i kombinationen av keps och stovlar da jag arbetar. For att komplettera denna mycket heta image lyckas jag hela tiden pa nagot vanster vara en smula jordig. Maste saga att denna utveckling faktiskt kanns riktigt bra, och aven om det som jag nu beskrivit ar ganska ytliga saker sa hander det ocksa en del innombords.

Nar man ar barn lever man pa nagot vis nara naturen tack vare att man ar hyfsat okorrumperad och dessutom spenderar ratt sa mycket tid utomhus. Just den dar narheten har nastan helt forsvunnit fran mig i och med att jag vuxit upp, och darmed ar jag i det sammanhang dar jag nu befinner mig lite som Bambi pa hal is. Vad jag vill komma fram till ar att jag ovetande med fascinerad trampar runt och beskadar alla djur och vaxter. Och sakta men sakert sa har jag borjat lagga marke till att vetskapen om allt fran hur det ser ut dar blomkalen vaxer till hur det later nar en asna skriar liksom fyller nagon slags lucka inom mig.

Kanske later det som jag nyss skrivit lite val pretantiost. Trots allt har jag inte varit har sarskilt lange, och det finns valdigt mycket som jag inte alls forstar mig pa. Men aven en liten inblick kan vara givande, och for att forsoka forklara annu lite tydligare vad som far mig att svamla sahar tankte jag visa ett par bilder som jag tagit har i krokarna.

Fanny, en kvinna som snart tanker starta en egen gard, var har forra veckan och jobbade. Pa morgonen brukade vi hjalpas at att vattna alla plantorna i vaxthuset, och pa bilden ser ni henne oroligt kika pa nagra stackars auberginer, vars jord var hard som sten. Summan av kardemumman blev att de placerades i ett vattenbad och sedan, efter att ha druckit mer an vad jag trodde var mojligt, planterades ut i ett av vaxthusen. Hoppas att de kommer klara sig, trots denna traumatiska upplevelse.

Broderna Pinocchio och Parpaillon gosar utanfor sitt stall i skymningen. Visserligen biter de varandra ibland, men det gor nog de flesta syskon...

De akrar som hor till denna gard ligger pa lite olika stallen. En av dem ar vackert belagen uppe pa en av detta landskaps manga kullar, alldeles bakom byns kyrka. Detta ar utsikten fran just den akern, och bilden tog jag nar vi var dar uppe for att ploja med Parpaillon. Da man jobbar med en asna har Elise prantat in i mig att man med blicken hela tiden stadigt maste fokusera pa den punkt dit man ska for att asnan ska forsta. Men med en sahar vacker utsikt kunde jag inte lata bli att lyfta blicken ifran jorden for att istallet betrakta de dromska Pyrenéerna vid horisonten! Lyckligtvis gick allt val anda. Och visst skulle val ni gjort samma sak?

En (nagotsanar) akta fransyska talar

Pa nagot vis finns set anda en lista pa saker som man maste astadkomma for att fa benamna sig fransos/fransyska. Alla har nog sin egen variant pa innehallet, men nagra punkter som formodligen ar vanligt forekommande ar att ha beskadat Eiffeltornet, burit basker samt kopt en baguette som man sedan burit hem under armen. Pa min personliga lista hade jag sedan en tid tillbaka kunnat kryssa av alla dessa punkter, men en viktig sak aterstod, och det bekymrade mig. For att gora en lang historia kort sa klackte jag alltsa for nagon vecka sedan vid middagsbordet ur mig "Jag kan faktiskt inte spendera tre manader i Frankrike och vid hemkomsten inte kunna saga att jag atit sniglar!". Lyckligtvis tog Marielle (en 25arig fransyska som praktiserade har forra veckan) mitt bekymmer pa allvar, och i pa lordagskvallen petade jag alltsa varsamt ut de sma krypen och stoppade in dem i munnen med en kansla av skrackblandad triumf. Dom om min forvaning och lycka nar jag upptackte att det faktiskt var riktigt gott!














Bilden ovan ar for avrigt tagen i Marielles lagenhet i staden Bayonne eftersom att hon var sa overjordiskt snall att hon bjod in mig till att spendera helgen dar med henne cirka.. 24 timmar efter att vi traffades for forsta gangen! Helgen blev mycket lyckad med allt ifran den tidigare namnda snigelatningen till promenader i staden, ett besok vid havet (15 minuter fran stan och 4 mil fran spanska gransen!) och livsmedels-shopping pa lordagsmarknaden.

Marknaderna har imponerar for ovrigt stort pa mig da de ar bade valsorterade, valetablerade och, framforallt, otroligt mysiga! Onskar verkligen att man aven i Umea kunde fa strosa runt och kopa agg, sparris, anka, sallad, svamp, ja, kort sagt allt man kan behova helt farskt och fantastiskt direkt ifran producenterna! For mig ar det dessutom exotiskt att fa se matvaror som varken ar identiska eller inplastade utan som tvartemot uppvisar en frisk variation. Pa marknaden i Bayonne fanns inte tva agg med exakt lika farg och form, gronsakerna var lite jordiga och marmedladburkarna hade hemgjorda etiketter. Och, som kronan pa verket, hor och hapna: nar man koper yoghurt i portionsforpackning sa ar det inte en liten plastbytta som galler, nej, du far den i en fin liten lerkruka som du sedan diskar ur och tar tillbaka nasta lordag. Visst handlar formodligen en majoritet av folket aven har i vanliga affarer och pa stormarknader, men anda! Bara det faktum att sadana har marknader anda finns kvar ger mig hopp och inspiration.

Men nu har jag svamlat nog for ikvall. Helgen ar over och nu galler det att ga och lagga sig i tid for imorgon ar det jobb som galler! Ska for andra gangen gillt ge mig i kast med asnorna , och utover det finns sakert en hel del ograsrensning, tomatomplantering och dylikt att sysselsatta sig med. Avslutar alltsa med ett par bilder och onskar er alla en god natts somn!

Marielle pa stranden i Bidart, det vill saga byn vid havet som vi besokte. Pa sommaren ar det tydligen full rulle dar med massor av surfare, men nu var det som ni kan se ganska lugnt och stilla.














De tva asnorna Pinocchio och Parpaillon strovar omkring pa bakgarden. Kan inte se akillnad pa dem an, vilket kanns en smula oproffsigt. Maste fraga Elise imorgon hur jag ska bara mig at!














I forgrunden ser man delar av redskapen som anvands nar man arbetar med asnorna och i bakgrunden trappen som leder upp till min lilla kammare. Pa grund av sin sarskilda ingang, sin placering ovanfor markytan och sin relativa avskarmning fran resten av varlden paminner sagda kammare lite vagt om en tradkoja. Mycket bra, om ni fragar mig!

Fortsatt schizzofren vaderlek, fortsatt gott humor

Hej igen, och ursakta om tiden utan livstecken och svar pa de tre sma gatorna gjort mina hangivna fans olyckliga. Sent pa mandag eftermiddag anlande jag i alla fall hit, till Jardains d'Elise. Detta innebar att jag forflyttat mig annu lite mer soderut och darmed kan begrunda den bisarra synen av en palm mitt framfor nasan och stora snokladda bergstoppar (Pyreneerna) vid horisonten. Har aven stiftat bekantskap med gardens tva asnor och svettats halvt ihjal medan jag, tillsammans med Elise, borjat lara mig hur man kan samarbeta med dem for att ploja en aker. Det har inte varit latt (uppenbarligen finns det en god anledning till att det heter 'envis som en asna'), men otroligt intressant! Tyvarr har jag inte tid just nu till att skriva nagot mer an facit till de tidigare namnda klurigheterna, men jag hoppas att ni forlater mig da jag ska forsoka aterkomma inom att par dagar.

Facit:
Bild nummer 1: En tradkoja som anvands till fageljakt.
Nr. 2: En plats mitt i byn dar kvinnorna forr i varlden tvattade klader. Numera ar det bara ett vackert blickfang.
Nr. 3: En stallning dar man for lange sedan i tur och ordning brukade satta fast alla de djur som behovde skos om for att underlatta processen nar en hovslagare passerade forbi.

Kan nagon forklara franskt vader for mig?

De senaste dagarna har verkligen varit upp och ned vad gallande vadret - ena minuten ar det soligt och skont, nasta fuktigt och kallt av snalblast. Det har askat en hel del ocksa, och pa kvallarna har regnet och de starka vindarna lekt med presseningen ovafor husvagnen sa att det latit som om en orkan vore pa ingaende. Fast det ar a andra sidan ganska mysigt att ligga dar, tryggt instoppad i mitt lilla bo skapat av min sovsack samt tre tacken, och lyssna till stortskurar, ugglor, hundar samt nagon enstaka bil.

Vad mer finns att saga? Livet har flyter pa ganska stillsamt och fridfullt. Vad gallande tomaterna forstar jag inte alls hur vi ska hinna fardigt, aven om jag och Marie sakta men sakert fyller kruka efter kruka medan vi smapratar om allt fran buddistisk filosofi till vara respektive mormodrar. Idag fick jag for ovrigt veta att den forsta WWOOFaren som kom hit var en ung tyska som, utan att kunna ett ord franska eller kanna nagon har, helt kackt skrev och fragade om hon kunde fa stanna i ett ar! Och har gick man och trodde att man var en modig och driftig person.. Naja, allt ar relativt.

Just det ja! Jag kan aven beratta att jag inte helt har vuxit fast i myllan - i lordags var jag faktiskt pa en klubb i Ste. Foy la Grande! Det var tillsammans med tre av barnen i familjen, fast ordet barn passar kanske inte sa bra da tva av dem flyttat hemifran for lange sedan och en, Melanie, har hunnit skaffa barn sjalv. Tonio, som Melanies gulliga son heter, ar sju ar och hangde med aven han eftersom barnvakt saknades. Dar pa innergarden cyklade han runt pa sin lilla cykel, lade pussel och lekte med de sjalvlysande pinnarna som delades ut, alltmedan de vuxna rullade cigarrett efter cigarrett och samma electro som i hemma i Svedala dunkade pa inne i baren. Spenderade den storsta delen av kvallen med att frysa medan de andra rokte for att sedan, i cirka tio lyckliga minuter, fa dansa, men det var anda kul att fa smaka lite pa franskt nattliv. Till helgen ska aterigen nagra av syskonen (det ar en stor familj, braddfylld av halvsyskon) ut och roa sig, denna gangen pa en stor musikfestival som ager rum i ett litet samhalle vid namn Marmandes. Kanske foljer jag med aven da, det kanns som en sadan dar sak man inte far missa.

Min pappa har efterfragat bilder pa mig, sa trots att jag hjartligen avskyr att bli fotograferad overlat jag i lordags kameran till Edwige sa att hon kunde ta detta kort. Aldrig forr har jag kant en sadan respekt infor och ett sadant medlidande med deltagarna i Top Model!

Och nu kommer, som en eftertanke, nagra klurigheter. Nar jag var ute och promenerade i sondags stotte jag namligen pa tre mycket fina saker, som jag dessvarre var osaker pa hur man anvander. Foljaktigen fotograferade jag dem for att kunna ta reda pa saken och har nu blivit upplyst av Marie. Men sa slog det mig nu medan jag satt och skrev att nagon annan kanske ocksa gillar att klura pa santhar, och darfor kan ni nedan beskada de tre fotografierna. Precis som jag gjorde ska ni fa svava i ovisshet for en tid, tills det att jag ar pa blogghumor igen och avslojar den mer eller mindre (beroende pa hur klok man ar) chockerande sanningen. Pa aterseende!

Allt fran tomater till hucklen

Er an sa lange trogna bloggerska ar lite smatt chockad over att over halva tiden har pa La Ratisse redan har passerat! Nog for att huset borjar kannas som hemma och min kropp orovackande snabbt vant sig vid saker som att helt plotsligt ata mackor med marmelad istallet for havregrynsgrot med lattmjolk till frukost, men anda! Tank att man snart ar pa vag igen.. Fast nasta vecka, den sista veckan, lar bli en som jag sent ska glomma. Under fem dagars tid ska namligen jag och Marie namligen hinna plantera om drygt 2000 tomatplantor! Jag onskar att jag var lite mindre av en drommare och lite mer av en praktiker, for da hade jag kanske varit lite flinkare i fingrarna och darmed kunnat vara till storre hjalp. Som det ar nu far jag noja mig med att jobba ungefar halften sa effektivt som Jean-Pierre och Marie, oavsett om det galler att plantera om vaxter, skorda sallad eller... ja... allt. Inte for att nagon klagar, men ens stolthet (hah, visste inte ens att jag hade nagon ordentlig stolthet innan detta) far sig ju en torn. A andra sidan forsoker jag paminna mig sjalv om att man som nyborjare knappast kan forvantas matcha tva experter.

Men efter denna halvgnalliga inledning sa maste jag nu tillagga att om man bortser ifran tidens underliga framfart och mitt en smula tillplattade ego har jag verkligen ingenting att klaga pa! Arbetet ar lagomt hart, alla ar mycket snalla och framforallt sa ar kanslan av att verkligen marineras i den franska tillvaron helt oslagbar. Och som gradden pa moset kan tillaggas att jag antligen borjat fa en liten latt solbranna!

Som en avslutning ska jag forsoka att gora er avundsjuka genom att via nagra fotografier visa pa lite av allt det vackra som har finns att se.

Supersota damer i huckle pa marknaden i Bergerac.




















Hus (ocksa fran Bergerac) som det ar rent ut sagt orattvist att folk far bo i!














Utsikten fran tradgardslanden. Detta tar nastan priset, eftersom att jag far njuta av det varje dag.

Fotografier

Sa, nu kommer alltsa som utlovat en bildkavalkad!

Forst far jag lov att presentera Karlsruhes tagstation i all sin glans. Dar satt jag pa en bank nagon halvtimma morgonen den 14:e mars och vantade pa TGV-taget som skulle ta mig till Paris.

Senare samma dag kom jag fram till den en smula mindre stationan i Sainte Foy la Grande. Ute var det lite kyligt men vackert, som en svensk forsommarkvall. Hann dock knappt ens knappa denna bild innan jag fick syn pa en kvinna som med sokande blick skannade perrongen. Cirka en minut senare satt jag i en liten skapbil med Marie och hennes sextonariga dotter, pa vag mot Jardin de la Ratisse

Har ar alltsa en bild pa huset som jag kom fram till sadar en tjugo minuter senare och dar jag spenderat de senaste nio dagarna. Fast natterna tillbringar jag i en liten husvagn, som ser ut...

...sahar! Den ar for ovrigt valdigt fin aven pa insidan, men jag ska bespara varlden de murriga foton som jag tagit dar. I bakgrunden syns en del frukttrad som hor till garden, fast de ar saklart kala nu.

Men viktigare an husvagnar ar forstas Marie (har i full gang med att sa vitkal) och Jean-Pierre, det valdigt snalla paret som jag numera lever hos och arbetar med.

Appropa arbete kan man pa denna bild se marknaden i Bergerac dar jag och Marie (gul jacka) stod och salde frukt och gronsaker for en vecka sedan. Det var som ni kan se en valdigt gullig liten marknad med enbart tre forsaljare: vi, en kvinna som salde getost och en annan kvinna vars skylt intygade att har var "det akta, traditionella brodet" till salu. Det var lite pilligt med alla sma euromynt, men det gick anda forvanansvart bra att vaga, lagga ihop och ta betalt for de olika varorna.

Forutom att jobba (med bland annat att salja pa marknader, pyssla med plantorna i vaxthusen, skorda sallad och plantera i gronsakslanden) sa har jag ocksa haft en hel del fritid da jag kunnat begapa de manga fina ting som folk har tycker ar helt normala. Pa denna bild ser ni familjen Martin's minsting (en sjuaring som ibland ar supergullig men ocksa kan skrika sa trumhinnorna vill springa och gomma sig) kika narmare pa en kyrka som inte ligger sa langt harifran och som ar lika vacker som den gammal.

Vad kan vara battre som avslutning an en riktig fransk maltid i det fria? Inte mycket. Detta kortet togs i sondags da vi var inbjudna till en fest for att fira varen tillsammans med en grupp foraldrar som ville starta ett Waldorf-dagis tillsammans. I familjen dar jag nu bor finns visserligen inga dagisbarn, men eftersom Marie ar mycket intresserad av Waldorfpedagogiken var vi anda dar och malade agg, sjong sanger och at god mat tillsammans med alla stora och sma.

Fransk var ar svensk sommar

Sitter har barfota vid datorn och hor nagra faglar samtala utanfor. Snart ar det dags att kora ner handerna i jorden igen, men senare idag ska jag forsoka ta mig samman och lagga upp nagra bilder. Har ar namligen mycket vackert.